Genom mitt jobb på Tankesmedjan Nocturum arrangerar jag ett seminarium i Almedalen som handlar om år 2030. Frågeställningen är Vilken alkoholfråga är den mest diskuterade i Sverige år 2030?
Ibland uppfattar jag alkoholfrågan som ganska konstant. Det är ungefär samma frågor som diskuteras år efter år. Diskussionen om alkoholinförsel liknar väldigt mycket diskussion om hembränt som var aktuell i Sverige för 20 år sedan. Ibland dyker det dock upp nya frågor som diskuteras en period. Gårdsförsäljning är en sådan. I början valde jag att inte läsa på något om den för jag trodde att den skulle dö ut helt. Men fel hade jag!
Kommer den tekniska utvecklingen göra att vi behöver diskutera alkoholfrågan på ett helt annat sätt? Kanske finns det nya alkoholprodukter som väcker uppmärksamhet och behöver diskuteras? Kan förändring i vår omvärld ställa alkoholfrågan på sin spets?
Jag tänker vara tråkig: Min okvalificerade gissning är att alkoholmonopolets vara eller inte vara är hårt debatterad år 2030. Fram tills dess kommer små försök att störta monopolet fortsätta komma men om 17 år blir nog ifrågasättandet hårdare. Alltså tror jag ingen ny fråga kommer dominera diskussionen utan en väldigt traditionell alkoholpolitisk fråga.
Efter en minskning av alkoholkonsumtionen under slutet av 10-talet och början av 20-talet så blåser det starka alkoholliberala vindar under slutet av 20-talet. Konsumtionen ökar och starka krafter vill se en mindre restriktiv alkoholpolitik. Det kommer bli en utmaning för det då 180 år gamla systemet. Men som sagt. Detta är enbart en okvalificerad gissning från mig...
Under Nocturums seminarium i Almedalen kommer tre erfarna tänkare spekulera kring vilka alkoholfrågor de tror är de mest diskuterade i Sverige år 2030. Välkommen dit! Vi kör på onsdagen klockan 11:30!
Klicka här för att läsa mer om seminariet på Nocturums hemsida
Klicka här för att se seminariets event på Facebook
torsdagen den 20:e juni 2013
söndagen den 16:e juni 2013
Att läsa böcker...
Idag länkade Liv Beckström till en artikel i Svenska dagbladet om att många ungdomar inte läser böcker. För det första så kan det finnas ett metodfel i undersökningen. Det är en onlineundersökning och kanske är det så att dem som lägger mycket tid på läsning spenderar mindre tid online? Tänk dig att stå utanför en musikfestival och göra en statistisk undersökning om ungdomars idrottsvanor.
Aja. För egen del har jag (vad jag kommer ihåg) aldrig läst en skönlitterär bok, med undantag för böcker som ingått att läsa i skolundervisning. På engelska B läste vi en bok med mycket politik, den minns jag och är glad att jag läste. Men sedan dess... Ibland har jag fått böcker i present, men jag har aldrig tagit tag i det. Nu kan alla 30-talister fasas över mig och säga något om "dagens ungdom" :-)
Sedan jag var 11 år så har jag spenderat mycket tid vid datorn. Inte för att spela spel, utan för att på olika vis använda datorn som verktyg. Jag var väldigt tidig med att kommunicera online. När jag var typ 12 började jag läsa tåg- och busstidtabeller. Jag har läst ganska mycket facktexter av olika slag, allt från att jag (innan vi hade Internet hemma) prenumererade på en tidning för datornördar, till att jag läste akademisk litteratur när jag pluggade på Universitetet. Jag var tidigt ute med att börja läsa mycket texter på Internet.
Men jag tror jag föredrar de korta texterna framför de långa. Jag kan sitta jätte länge och njuta av Twitter med alla dess korta budskap. Ett kort budskap i taget. När jag får hem medlemstidningar så läser jag sällan de där långa artiklarna på tre uppslag, men studerar med intresse de lite kortare. Ibland fastnar jag för något intressant och då tar jag mig igenom längre texter. Men ibland med lite paus. Jag har även lärt mig att uppfatta ungefär vad jag behöver läsa i en längre text, det lärde jag mig när jag pluggade. Läser jag en lång nyhet i DN kan jag ibland känna att det här stycket verkar lite överflödigt och hoppa vidare till nästa utan att tycka mig ha missat så mycket, men tidseffektiviserat.
Jag är inte så mycket för påhittade saker. Jag föredrar saker som är verklighetsnära, därför passar facklitteratur bra för mig. På BIO ser jag gärna filmen om Palme eller om Cornelis Wresvik (jag orkar inte Googla fram korrekt stavning).
Jag tror att jag avstår skönlitteratur av två skäl:
* Jag har lite fobi för långa texter som jag behöver läsa från sida till sida.
* Jag har liksom inte hittat något som tilltalar mig så pass mycket att jag vill lägga tid på att läsa det.
Men... För en vecka sedan beställde jag en skönlitterär bok från biblioteket. Flykten från läger 14, en bok om att fly från ett fångläger i Nord Korea. Ett ämne som intresserar mig. Och i sommar ska jag ju sitta själv på ganska mycket tåg och bussar, delvis på ställen där jag kanske inte har mottagning med surfplattan. Så då ska jag se om jag kan läsa den boken.
Och ja, ni läste rätt i förra stycket "där jag inte har mottagning med surfplattan". Jag tycker att nätet erbjuder så enormt intressanta texter. Många människor bidrar med intressanta texter hela tiden. Då tänker jag inte bara på Twitter utan alla forum. Den kommunikationsformen tilltalar mig nog mer. Vi får se om jag ändrar mig efter att ha läst Flykten från läger 14.
Borde jag (och många med mig) oroa mig/oss för att jag/vi föredrar att "läsa på nätet" framför skönlitterära böcker?
PS kom ihåg att jag driver ett företag där jag transkriberar forskarintervjuer ihop med flera anställda, så långa texter möter jag ofta DS
Aja. För egen del har jag (vad jag kommer ihåg) aldrig läst en skönlitterär bok, med undantag för böcker som ingått att läsa i skolundervisning. På engelska B läste vi en bok med mycket politik, den minns jag och är glad att jag läste. Men sedan dess... Ibland har jag fått böcker i present, men jag har aldrig tagit tag i det. Nu kan alla 30-talister fasas över mig och säga något om "dagens ungdom" :-)
Sedan jag var 11 år så har jag spenderat mycket tid vid datorn. Inte för att spela spel, utan för att på olika vis använda datorn som verktyg. Jag var väldigt tidig med att kommunicera online. När jag var typ 12 började jag läsa tåg- och busstidtabeller. Jag har läst ganska mycket facktexter av olika slag, allt från att jag (innan vi hade Internet hemma) prenumererade på en tidning för datornördar, till att jag läste akademisk litteratur när jag pluggade på Universitetet. Jag var tidigt ute med att börja läsa mycket texter på Internet.
Men jag tror jag föredrar de korta texterna framför de långa. Jag kan sitta jätte länge och njuta av Twitter med alla dess korta budskap. Ett kort budskap i taget. När jag får hem medlemstidningar så läser jag sällan de där långa artiklarna på tre uppslag, men studerar med intresse de lite kortare. Ibland fastnar jag för något intressant och då tar jag mig igenom längre texter. Men ibland med lite paus. Jag har även lärt mig att uppfatta ungefär vad jag behöver läsa i en längre text, det lärde jag mig när jag pluggade. Läser jag en lång nyhet i DN kan jag ibland känna att det här stycket verkar lite överflödigt och hoppa vidare till nästa utan att tycka mig ha missat så mycket, men tidseffektiviserat.
Jag är inte så mycket för påhittade saker. Jag föredrar saker som är verklighetsnära, därför passar facklitteratur bra för mig. På BIO ser jag gärna filmen om Palme eller om Cornelis Wresvik (jag orkar inte Googla fram korrekt stavning).
Jag tror att jag avstår skönlitteratur av två skäl:
* Jag har lite fobi för långa texter som jag behöver läsa från sida till sida.
* Jag har liksom inte hittat något som tilltalar mig så pass mycket att jag vill lägga tid på att läsa det.
Men... För en vecka sedan beställde jag en skönlitterär bok från biblioteket. Flykten från läger 14, en bok om att fly från ett fångläger i Nord Korea. Ett ämne som intresserar mig. Och i sommar ska jag ju sitta själv på ganska mycket tåg och bussar, delvis på ställen där jag kanske inte har mottagning med surfplattan. Så då ska jag se om jag kan läsa den boken.
Och ja, ni läste rätt i förra stycket "där jag inte har mottagning med surfplattan". Jag tycker att nätet erbjuder så enormt intressanta texter. Många människor bidrar med intressanta texter hela tiden. Då tänker jag inte bara på Twitter utan alla forum. Den kommunikationsformen tilltalar mig nog mer. Vi får se om jag ändrar mig efter att ha läst Flykten från läger 14.
Borde jag (och många med mig) oroa mig/oss för att jag/vi föredrar att "läsa på nätet" framför skönlitterära böcker?
PS kom ihåg att jag driver ett företag där jag transkriberar forskarintervjuer ihop med flera anställda, så långa texter möter jag ofta DS
torsdagen den 13:e juni 2013
Medialogiken i en diktatur
SVT uppmärksammar idag att skattebetalarna har lagt in nio miljoner för att renovera ett av kungens privata slott. Här är inslaget: http://www.svt.se/nyheter/sverige/kungen-miljonrenoverade-med-skattepengar
Jag tycker förstås att det är dåligt att skattebetalarna betalar sådant. Det tycker heller inte hovets överintendent som i inslaget berättar att det är kungens privata pengar som ska bekosta sån här verksamhet. Men att kungen snikar åt sig nio miljoner av skattepengar är inte det stora problemet här. Det stora problemet är medialogiken.
En folkvald statschef kan aldrig lämna mitt i en intervju när det kommer obekväma frågor. Vi har sett många politiker fått avgå efter olika typer av fiffelskandaler, både på kommunal och statlig nivå. Men den icke folkvalda statschefen kan alltså fuska med pengar och sedan bara kliva rakt ut från intervjun utan att det får några konsekvenser. Samma sak kan statschefen i Kina och Saudie Arabien göra.
Detta är för mig en viktig anledning till varför jag tycker att Sverige borde ha en folkvald statschef!
Jag tycker förstås att det är dåligt att skattebetalarna betalar sådant. Det tycker heller inte hovets överintendent som i inslaget berättar att det är kungens privata pengar som ska bekosta sån här verksamhet. Men att kungen snikar åt sig nio miljoner av skattepengar är inte det stora problemet här. Det stora problemet är medialogiken.
En folkvald statschef kan aldrig lämna mitt i en intervju när det kommer obekväma frågor. Vi har sett många politiker fått avgå efter olika typer av fiffelskandaler, både på kommunal och statlig nivå. Men den icke folkvalda statschefen kan alltså fuska med pengar och sedan bara kliva rakt ut från intervjun utan att det får några konsekvenser. Samma sak kan statschefen i Kina och Saudie Arabien göra.
Detta är för mig en viktig anledning till varför jag tycker att Sverige borde ha en folkvald statschef!
onsdagen den 12:e juni 2013
Tisdagsraid
Ett till cykelnördigt inlägg blev det idag. Det gäller gårdagens tisdagsraid. Varje tisdag, året runt, träffa MTB-cyklister nedanför Hammarbybacken och cyklar runt i skogarna i Nackareservatet. Trots mitt nybörjarskap så vågade jag mig dit. Jag tycker att jag fått till det hyfsat med tekniken och man brukar dela upp sig i mindre grupper så jag tänkte att jag hakar väl på en grupp som är lagom snabb. Innan åt jag ordentligt, fyllde 1,5 liter vatten och köpte lite godis och frukt.
Det var cirka 30 personer som samlades nedanför Hammarbybacken. Jag var nog den som hade minst utrustning på cykeln. Vissa verkade känna varandra väl medan vissa var mer avvaktande. Jag kom att prata med några som också var hyfsat nybörjare. Ett gäng skulle cykla till en MTB-bana cirka 3,5 mil bort, jag valde att inte följa med dem. Jag valde en annan grupp. När man cyklar ett gäng ihop så blir det en del naturliga pauser. Några gånger fick vi stanna när någon fick punktering. Jag insåg plötsligt att jag inte har någon reparationsutrustning alls. Då och då stannade vi för att vänta in dem som hamnat efter. Inför svåra hinder blev det också köbildning då man körde fram en i taget mot hindret. Ifall den framför ramlar eller stannar vid hindret så vill man gärna ha lite avstånd för att inte behöva bromsa själva. Nästan alla hade en vattenslang till ryggsäcken, jag hade vattenflaskor i ryggsäcken. Jag använde dessa naturliga pauser för att hinna dricka. Jag tyckte att jag klarade tempot bra. Det gick betydligt fortare än när jag cyklade själv. Jag blev sporrad av mer erfarna cyklister. Att cykla med dem som hittade i skogen var också roligt. När jag cyklat själv har jag ibland hamnat på väldigt små stigar där det är omöjligt att komma fram, eller så kommer jag hela tiden tillbaka till tätbebyggt område. Nu kom vi hela tiden på bra stigar.
Efter cirka två timmar tyckte jag att det flöt på riktigt bra. Då hör jag en smäll från min cykel och kedjan börjar låta. Jag slog i växeln mot en rot så pass hårt att hela växeln lossnade, det så kallade växelörat gick av. De andra i min grupp stannade och några erfarna cyklister kom och kollade. Det gick inte att laga på plats. Den provisoriska lösningen blev att tejpa fast de trasiga delarna i ramen samt korta av kedjan så pass att jag kunde cykla med bara en växel. Medan de andra cyklade vidare så använde jag GPS:en för att leda cykeln till närmaste väg. Där ifrån cyklade jag på en växel till Saltsjöbanans station Saltsjö Duvnäs. Det var ett väldigt tråkigt slut på en väldigt rolig cykeltur.
Idag besökte jag Cykloteket och köpte nytt växelöra. Jag passade även på att köpa ännu mera utrustning. Två nya slangar (dom jag har nu lär gå sönder förr eller senare), ett multiverktyg för att meka lite, kedjelänk samt verktyg för att ta bort däcket från hjulet. Nu har jag den utrustning jag behöver för att klara enklare incidenter i skogen. För det lär hända igen!
Det var cirka 30 personer som samlades nedanför Hammarbybacken. Jag var nog den som hade minst utrustning på cykeln. Vissa verkade känna varandra väl medan vissa var mer avvaktande. Jag kom att prata med några som också var hyfsat nybörjare. Ett gäng skulle cykla till en MTB-bana cirka 3,5 mil bort, jag valde att inte följa med dem. Jag valde en annan grupp. När man cyklar ett gäng ihop så blir det en del naturliga pauser. Några gånger fick vi stanna när någon fick punktering. Jag insåg plötsligt att jag inte har någon reparationsutrustning alls. Då och då stannade vi för att vänta in dem som hamnat efter. Inför svåra hinder blev det också köbildning då man körde fram en i taget mot hindret. Ifall den framför ramlar eller stannar vid hindret så vill man gärna ha lite avstånd för att inte behöva bromsa själva. Nästan alla hade en vattenslang till ryggsäcken, jag hade vattenflaskor i ryggsäcken. Jag använde dessa naturliga pauser för att hinna dricka. Jag tyckte att jag klarade tempot bra. Det gick betydligt fortare än när jag cyklade själv. Jag blev sporrad av mer erfarna cyklister. Att cykla med dem som hittade i skogen var också roligt. När jag cyklat själv har jag ibland hamnat på väldigt små stigar där det är omöjligt att komma fram, eller så kommer jag hela tiden tillbaka till tätbebyggt område. Nu kom vi hela tiden på bra stigar.
Efter cirka två timmar tyckte jag att det flöt på riktigt bra. Då hör jag en smäll från min cykel och kedjan börjar låta. Jag slog i växeln mot en rot så pass hårt att hela växeln lossnade, det så kallade växelörat gick av. De andra i min grupp stannade och några erfarna cyklister kom och kollade. Det gick inte att laga på plats. Den provisoriska lösningen blev att tejpa fast de trasiga delarna i ramen samt korta av kedjan så pass att jag kunde cykla med bara en växel. Medan de andra cyklade vidare så använde jag GPS:en för att leda cykeln till närmaste väg. Där ifrån cyklade jag på en växel till Saltsjöbanans station Saltsjö Duvnäs. Det var ett väldigt tråkigt slut på en väldigt rolig cykeltur.
Idag besökte jag Cykloteket och köpte nytt växelöra. Jag passade även på att köpa ännu mera utrustning. Två nya slangar (dom jag har nu lär gå sönder förr eller senare), ett multiverktyg för att meka lite, kedjelänk samt verktyg för att ta bort däcket från hjulet. Nu har jag den utrustning jag behöver för att klara enklare incidenter i skogen. För det lär hända igen!
tisdagen den 11:e juni 2013
Förbättra din cykling drastiskt för drygt 1000 kr
Mitt cykelintresse har på sista tiden utvecklats snabbare än vad jag hade trott. Jag har tidigare skrivit en del om framkomlighet och säkerhet vid cykling. Idag skriver jag lite om hur vi med hyfsat enklare medel kan cykla snabbare och/eller orka längre.
Förra veckan köpte jag så kallade SPD-pedaler (det finns lite andra namn på det också). Det är pedaler som låser fast skon i pedalen så att jag inte bara trampat neråt utan kan ge kraft till cykeln hela varvet runt. Det låter kanske som någonting för proffsen men det fungerar lika bra på en enklare cykel med en lite mindre van cyklist. Redan på min andra runda så märkte jag stor skillnad.
På mina pedaler är det SPD-fäste på ena sidan och vanlig platta på andra, vilket gör att jag även kan cykla med vanliga skor. När man vant sig vid SPD så känns dock cykling med vanliga skor lite tråkigare, då det inte ger lika mycket kraft.
Det behöver inte handla om att cykla fort. Det kan även användas till att få lite jämnare tempo då man orkar mer även i uppförsbackarna, eller för den som vill orka cykla längre sträckor. Men även vid kortare och lugna turer kan SPD göra skillnad då man inte blir lika trött och man sprider ut belastningen mellan flera muskelgrupper. Tränar alltså flera delar av benen. Prova att köra en bil från början av 90-talet med sliten motor och sedan en ny mobil med stark motor. Även om du kör samma sträcka på samma tid med samma hastighet, så upplever många att körningen med den starka motorn blir behagligare.
Har du lite drygt tusen kronor över och vill förbättra din cykling, oavsett nuvarande nivå, så är det SPD-pedaler och skor du ska köpa. Du behöver inte välja de dyraste modellerna!
Förra veckan köpte jag så kallade SPD-pedaler (det finns lite andra namn på det också). Det är pedaler som låser fast skon i pedalen så att jag inte bara trampat neråt utan kan ge kraft till cykeln hela varvet runt. Det låter kanske som någonting för proffsen men det fungerar lika bra på en enklare cykel med en lite mindre van cyklist. Redan på min andra runda så märkte jag stor skillnad.
På mina pedaler är det SPD-fäste på ena sidan och vanlig platta på andra, vilket gör att jag även kan cykla med vanliga skor. När man vant sig vid SPD så känns dock cykling med vanliga skor lite tråkigare, då det inte ger lika mycket kraft.
Det behöver inte handla om att cykla fort. Det kan även användas till att få lite jämnare tempo då man orkar mer även i uppförsbackarna, eller för den som vill orka cykla längre sträckor. Men även vid kortare och lugna turer kan SPD göra skillnad då man inte blir lika trött och man sprider ut belastningen mellan flera muskelgrupper. Tränar alltså flera delar av benen. Prova att köra en bil från början av 90-talet med sliten motor och sedan en ny mobil med stark motor. Även om du kör samma sträcka på samma tid med samma hastighet, så upplever många att körningen med den starka motorn blir behagligare.
Har du lite drygt tusen kronor över och vill förbättra din cykling, oavsett nuvarande nivå, så är det SPD-pedaler och skor du ska köpa. Du behöver inte välja de dyraste modellerna!
måndagen den 10:e juni 2013
Kan en statlig myndighet ligga i Rinkeby?
Denna morgon kan vi läsa att Erik Ullenhag vill att diskrimineringsombudsmannen ska flytta sina lokaler och cirka 100 anställda till Rinkeby eller Tensta. Reaktionerna på detta är förstås blandade.
Här är en artikel i ämnet: http://www.dn.se/debatt/regeringen-utlokaliserar-do-till-tenstarinkeby/
Varför ska just DO flytta frågar någon och får till svar att deras hyravtal snart går ut och därför har möjlighet att flytta.
Det kan förstås uppfattas som ett försök att plocka politiska poäng att strax efter oroligheterna i området flytta just diskrimineringsombudsmannen dit. Samtidigt gillar jag tanken. Egentligen är det inte konstigare än att patent- och registreringsverket har kontor i Sundsvall eller trafikverket i Borlänge.
När jag för några år sedan läste på Södertörns högskola så hade nyligen högskolan i Östersund/Sundsvall blivit uppgraderat till Universitet. Många inom den akademiska världen tyckte det var konstigt då Mitthögskolan tydligen hade ganska låg rang inom den akademiska hierarkin. Åtminstone lärarna på Södertörn ansåg att dem borde stå före i kön att bli Universitet men att det inte var möjligt av regionalpolitiska skäl. Dom i norrland skulle klaga för mycket om det fanns två universitet i Stockholm. Då är det viktigt att se att områden i Stockholm skiljer sig väldigt mycket åt. Att uppgradera en "betonghögskola" (en av lärarna där använde det uttrycket då det ligger mycket miljonprogrambostäder runt om) kan vara minst lika viktigt som att uppgradera en högskola i "spenaten" (även det uttrycket använda läraren för högskolor som ligger i glesbygd). Egenvärdet av att statliga funktioner sprids ut i Stockholm kan vara minst lika viktigt som att de sprids ut i landet. Människor i "betongen" och "spenaten" upplever lika mycket distans till myndigheter i centrala Stockholm.
Att Erik vill lägga DO i Tensta/Rinkeby är lika mycket regionalpolitik som att folkhälsoinstitutet hamnade i Östersund. Men flytten blir inte lika dramatisk för personalen när flytten bara är cirka 1,5 mil. Förstås kan man fråga varför det är DO och inte finansinspektionen eller rikspolisstyrelsen som flyttar till Tensta/Rinkeby. Man kan fråga varför det initiativet kommer nu och inte för en månad sedan. Oavsett vilket så tycker jag det är ett bra initiativ att sprida ut statliga myndigheter mera över huvudstadsregionen.
Här är en artikel i ämnet: http://www.dn.se/debatt/regeringen-utlokaliserar-do-till-tenstarinkeby/
Varför ska just DO flytta frågar någon och får till svar att deras hyravtal snart går ut och därför har möjlighet att flytta.
Det kan förstås uppfattas som ett försök att plocka politiska poäng att strax efter oroligheterna i området flytta just diskrimineringsombudsmannen dit. Samtidigt gillar jag tanken. Egentligen är det inte konstigare än att patent- och registreringsverket har kontor i Sundsvall eller trafikverket i Borlänge.
När jag för några år sedan läste på Södertörns högskola så hade nyligen högskolan i Östersund/Sundsvall blivit uppgraderat till Universitet. Många inom den akademiska världen tyckte det var konstigt då Mitthögskolan tydligen hade ganska låg rang inom den akademiska hierarkin. Åtminstone lärarna på Södertörn ansåg att dem borde stå före i kön att bli Universitet men att det inte var möjligt av regionalpolitiska skäl. Dom i norrland skulle klaga för mycket om det fanns två universitet i Stockholm. Då är det viktigt att se att områden i Stockholm skiljer sig väldigt mycket åt. Att uppgradera en "betonghögskola" (en av lärarna där använde det uttrycket då det ligger mycket miljonprogrambostäder runt om) kan vara minst lika viktigt som att uppgradera en högskola i "spenaten" (även det uttrycket använda läraren för högskolor som ligger i glesbygd). Egenvärdet av att statliga funktioner sprids ut i Stockholm kan vara minst lika viktigt som att de sprids ut i landet. Människor i "betongen" och "spenaten" upplever lika mycket distans till myndigheter i centrala Stockholm.
Att Erik vill lägga DO i Tensta/Rinkeby är lika mycket regionalpolitik som att folkhälsoinstitutet hamnade i Östersund. Men flytten blir inte lika dramatisk för personalen när flytten bara är cirka 1,5 mil. Förstås kan man fråga varför det är DO och inte finansinspektionen eller rikspolisstyrelsen som flyttar till Tensta/Rinkeby. Man kan fråga varför det initiativet kommer nu och inte för en månad sedan. Oavsett vilket så tycker jag det är ett bra initiativ att sprida ut statliga myndigheter mera över huvudstadsregionen.
fredagen den 7:e juni 2013
Får statschefens dotter köra i bussfilen?
Det råder delade meningar om Maddes körning i bussfilen. Fick hon köra där eller inte? Den juridiska immuniteten gäller inte henne men kan det vara så att fordonet hon körde har rätt att köra i bussfiler? Någon menar att hovets fordon får använda bussfilen vid exempelvis statsbesök, men inte för privata resor. Men Madde skulle ju till slottet för att planera sitt bröllop? Vad är det för karaktär på den resan? Statsbesök?
Ni hör hur absurt det låter! Och detta är alltså en person som bara råkar vara dotter till en person som enligt någon slags tradition är statschef.
Som ni vet så tycker ju inte jag att detta med att ämbeten ska följa med familjearvet är en bra ide, men nu är vi ju där vi är. Då kan jag förstå att hovets bilar kan behöva åka i bussfilen när statschefer från andra länder kommer på besök. Det hör väl till på något vis. Men att statschefens dotter ska kunna åka i bussfilen när hon ska till slottet för att planera sitt bröllop är märkligt. Om det skulle visa sig vara tillåtet så är någonting fel. Det finns ingen logik i det. Jag ser bröllopet som hennes privata angelägenhet.
Det kan bli en del media runt bröllopet. Jag antar att det sänds i TV? Om många vill se det på TV så är det logiskt att det visas i TV. Men är det public service? Jag tycker inte det. Istället vore det mer logiskt att någon av de privata kanalerna pratade ihop sig med Madde och sände bröllopet. Det känns alltid så konstigt när offentlig TV och radio på ett okritiskt sätt understödjer det monarkiska systemet. Men det är förvisso inget unikt för Sverige att public service smörar för icke folkvalda statschefer på ett okritiskt sätt.
Ni hör hur absurt det låter! Och detta är alltså en person som bara råkar vara dotter till en person som enligt någon slags tradition är statschef.
Som ni vet så tycker ju inte jag att detta med att ämbeten ska följa med familjearvet är en bra ide, men nu är vi ju där vi är. Då kan jag förstå att hovets bilar kan behöva åka i bussfilen när statschefer från andra länder kommer på besök. Det hör väl till på något vis. Men att statschefens dotter ska kunna åka i bussfilen när hon ska till slottet för att planera sitt bröllop är märkligt. Om det skulle visa sig vara tillåtet så är någonting fel. Det finns ingen logik i det. Jag ser bröllopet som hennes privata angelägenhet.
Det kan bli en del media runt bröllopet. Jag antar att det sänds i TV? Om många vill se det på TV så är det logiskt att det visas i TV. Men är det public service? Jag tycker inte det. Istället vore det mer logiskt att någon av de privata kanalerna pratade ihop sig med Madde och sände bröllopet. Det känns alltid så konstigt när offentlig TV och radio på ett okritiskt sätt understödjer det monarkiska systemet. Men det är förvisso inget unikt för Sverige att public service smörar för icke folkvalda statschefer på ett okritiskt sätt.
onsdagen den 5:e juni 2013
Varför ha ett jobbkonto på Facebook?
För det första: Var och en gör som de vill. Här kommer dock mina tankar på frågan.
Fler och fler av vänner och bekanta skapar jobbkonton på Facebook. Vid sidan av det privata kontot så har man ett konto som heter ungefär *förnamn* *efternamn* *organisationsnamn*
Vid några tillfällen har personer som jag har bra relation med på jobbkontot tackat nej till att lägga till mig på deras privata konton. Detta respekterar jag förstås och vi fortsätter att ha en bra relation ändå!
De menar att om de skulle ha ett gemensamt konto för jobb och privat så skulle arbetskollegor (eller i detta fall, medlemmar i den ideella organisation som de jobbar för) tycka det kändes konstigt att läsa massor om saker som inte har med den egna organisationen att göra. På andra sidan skulle släktingar och andra vänner kanske tröttna på att läsa massor om vad organisationen man jobbar på håller på med. Genom att ha två konton så blir det målgruppsanpassat.
Jag har två konton på Twitter. Ett @oskarjalkevik och ett @bussoskar Anledning till detta är densamma: Mina vanliga vänner tröttnade på att läsa för mycket om bussgrejer när jag är ute och kör och bussnördarna är kanske inte så intresserade av att läsa om nykterhet och sånt. De bussnördar som jag Twittrar lite oftare med följer dock båda mina konton och skriver ibland på båda.
På mitt @oskarjalkevik konto, och på mitt enda Facebook-konto är jag dock väldigt bred. Det handlar om nykterhet, politik, hundavlivningar, privata känslor, transkribering, alkoholfilosofi, busskörande, små reflektioner i vardagen, och annat. Jag lägger till människor som jag kommer i kontakt med i olika sammanhang. Och det är en viktig nyckel med varför jag tycker man ska undvika jobbkonto och privatkonto på Facebook.
En person som jag började Twittra med för att vi båda är bussnördar har jag senare värvat till UNF. Personer som jag har på Facebook som typ "bekanta från förr" jobbar idag på mitt företag. Personer som jag har lärt känna genom mitt jobb på Nocturum har jag nytta av i mitt engagemang i IOGT-NTO eller också privat utbyte med personerna. Människor som jag har lärt känna i en kontext har jag användning för i en annan kontext. Det är styrkan med att våga låta jobb och privat flyta samman på Facebook. Om man exempelvis byter jobb inom samma bransch är det väldigt värdefullt att kunna ta med sig sina kontakter till det nya jobbet.
För egen del står jag så pass nära mina jobb/uppdrag att jag inte har något problem med att på min privata Facebook dela IOGT-NTO kampanjer, ragga kunder till mitt företag, berätta om händelser när jag kör buss och sprida annonser för att rekrytera personal till bussföretaget. Människor jag lärt känna på det "professionella" sättet trycka gärna dela eller ger fina kommenterar när jag exempelvis lägger upp en söt bild på mig och mammas hund. Det stärker nätverk.
Men så här fungerar det inte för alla. Jag har full respekt för att alla inte vill låta jobb och privatliv flyta samman på det sätt som jag just nu väljer att göra. Den som jobbar på en ungdomsförening eller som lärare kanske inte vill att medlemmarna/eleverna ska känna till saker om ens privatliv. Var och en gör som de själva vill.
Fler och fler av vänner och bekanta skapar jobbkonton på Facebook. Vid sidan av det privata kontot så har man ett konto som heter ungefär *förnamn* *efternamn* *organisationsnamn*
Vid några tillfällen har personer som jag har bra relation med på jobbkontot tackat nej till att lägga till mig på deras privata konton. Detta respekterar jag förstås och vi fortsätter att ha en bra relation ändå!
De menar att om de skulle ha ett gemensamt konto för jobb och privat så skulle arbetskollegor (eller i detta fall, medlemmar i den ideella organisation som de jobbar för) tycka det kändes konstigt att läsa massor om saker som inte har med den egna organisationen att göra. På andra sidan skulle släktingar och andra vänner kanske tröttna på att läsa massor om vad organisationen man jobbar på håller på med. Genom att ha två konton så blir det målgruppsanpassat.
Jag har två konton på Twitter. Ett @oskarjalkevik och ett @bussoskar Anledning till detta är densamma: Mina vanliga vänner tröttnade på att läsa för mycket om bussgrejer när jag är ute och kör och bussnördarna är kanske inte så intresserade av att läsa om nykterhet och sånt. De bussnördar som jag Twittrar lite oftare med följer dock båda mina konton och skriver ibland på båda.
På mitt @oskarjalkevik konto, och på mitt enda Facebook-konto är jag dock väldigt bred. Det handlar om nykterhet, politik, hundavlivningar, privata känslor, transkribering, alkoholfilosofi, busskörande, små reflektioner i vardagen, och annat. Jag lägger till människor som jag kommer i kontakt med i olika sammanhang. Och det är en viktig nyckel med varför jag tycker man ska undvika jobbkonto och privatkonto på Facebook.
En person som jag började Twittra med för att vi båda är bussnördar har jag senare värvat till UNF. Personer som jag har på Facebook som typ "bekanta från förr" jobbar idag på mitt företag. Personer som jag har lärt känna genom mitt jobb på Nocturum har jag nytta av i mitt engagemang i IOGT-NTO eller också privat utbyte med personerna. Människor som jag har lärt känna i en kontext har jag användning för i en annan kontext. Det är styrkan med att våga låta jobb och privat flyta samman på Facebook. Om man exempelvis byter jobb inom samma bransch är det väldigt värdefullt att kunna ta med sig sina kontakter till det nya jobbet.
För egen del står jag så pass nära mina jobb/uppdrag att jag inte har något problem med att på min privata Facebook dela IOGT-NTO kampanjer, ragga kunder till mitt företag, berätta om händelser när jag kör buss och sprida annonser för att rekrytera personal till bussföretaget. Människor jag lärt känna på det "professionella" sättet trycka gärna dela eller ger fina kommenterar när jag exempelvis lägger upp en söt bild på mig och mammas hund. Det stärker nätverk.
Men så här fungerar det inte för alla. Jag har full respekt för att alla inte vill låta jobb och privatliv flyta samman på det sätt som jag just nu väljer att göra. Den som jobbar på en ungdomsförening eller som lärare kanske inte vill att medlemmarna/eleverna ska känna till saker om ens privatliv. Var och en gör som de själva vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)